Striderna 1862

Amerikanska Inbördeskriget: Strider i väst 1862

Striderna kring Tennesse- och Cumberlandfloderna

Mindre strider pågick under flera månader under 1862 kring Tennessefloden och Cumberlandfloden. Nord siktade på att erövra de bägge befästningarna Fort Henry och Fort Donelson. Unionens armé samverkade med ett antal kanonbåtar vilket öppnade nya möjligheter att inta forten. Eftersom Fort Henry hade mer begränsade försvarsmöjligheter drog syd undan större delen av sina trupper där till förmån för en större truppsamling vid Fort Donelson. Nord, under brigadgeneral Grant ockuperade snabbt Fort Henry och fortsatte sun framryckning mot Fort Donelson som ringades in och belägrades. Den 15:e februari 1862 tvingades sydstaternas brigadgeneral Buckner inleda förhandlingar om kapitulation med Grant. Grant accepterade inga som helst specialvillkor för kapitulation och Buckner tvingades ge upp villkorslöst med resultatet att mer än 12 000 konfedererade soldater hamnade i unionens fångenskap.

Slaget vid Shiloh

Grant fortsatte sin framryckning längs med Tennessefloden men då han nådde Pittsburg Landing vid Shilohs kyrka beordrades han att stanna. Enligt order uppifrån skulle han invänta ytterliggare förstärkningar innan framryckningen fortsattes. Syd planerade under tiden att anfalla Grants armé innan några eventuella förstärkningar kunde nå honom.

I början på april 1862 inledde syd ett överraskningsanfall mot Grants trupper i den tidiga gryningen. Unionens trupper tvingades retirera inför det kraftiga anfallet, men ett par divisioner lyckades bita sig fast och blev huvudfokus för konfederationen. Därmed kunde delar av nordstatsarmén omgruppera och ett genombrott för sydsidan uteblev. Dessutom sårades den högsta sydstatsgeneralen på platsen, Johnston, dödligt och söderns energiska anfall avtog till kvällningen. Under natten anlände unionens förstärkningar och syds tillfälle att kasta tillbaka Grant ordentligt försvann. Istället tvingades konfederationen retirera efter mycket blodiga stider. De totala förlusterna för bägge sidor under detta blodiga slag uppgick till nästan 24 000.

General Ulysses Grant

Albert Sydney Johnston

 Striden om Mississippi fortsätter

Striderna längs Mississippi fortskred under början av 1862: En konfedererad garnison längs med Mississippifloden i Kentucky tvingas kapitulera den 8:e april. Unionens flotta bombarderade New Orleans i söder. Under perioden maj-juni föll både New Orleans och Memphis i unionens händer och situationen kring Mississippi försämrades rejält ur sydstaternas synvinkel. Hela trettiosex fartyg deltog i manövern mot New Orleans mot Konfederationens tolv fartyg och två fort.

Kentucky invaderas

På sommaren 1862 omgrupperade konfederationens trupper österut till Chattanooga. Manövern var början på en invasion av Kentucky, där Lexington intogs 30:e augusti. Nord skickade trupper för att skydda Cincinnati och Lousiville men de var för svaga för att gå till motangrepp. När förstärkningar senare anlände var chefen för unionens trupper (General Buell) för långsam för att gripa tillfället i flykten. Nordarmén förflyttade sig söderut och en skärmytsling uppstod i början av oktober vid staden Perryville. Skärmytslingen eskalerade till ett större slag vartefter ytterliggare enheter engagerade sig i striden. Trots att han vann striden retirerade Bragg eftersom konfederationens trupper var avsevärt fler och fortsatte hela vägen till Tennesse där ytterliggare sydstatsenheter mötte upp. Istället för att förfölja den retirerande sydstasarmén valde Buell att omgruppera till Nashville vilket ledde till att han ersattes som befälhavare i slutet på Oktober.

Slaget vid Stones River

Efter omorganisation och proviantering i Nashville inledde Buells ersättare, General Rosecrans, jakten på sydstaternas general Bragg. Rosecrans 43 000 man starka armé nådde Bragg vid Murfreesboro i Tennesse i slutet på året, 29:e december 1862 och arméerna ställde upp sig för strid den följande dagen där de förblev under en oväntat händelselös dag. Den 31:a inledde Bragg sitt anfall under den tidiga morgonen och luckades driva tillbaka Rosecrans trupper på unionens ena sida. Unionens linje föll nästan samman, men Rosecrans lyckades omgruppera och forma en defensiv linje och på så sätt hålla tillbaka fienden som fortsatte anfalla med stora förluster som följd. Se fortsättning under fliken för 1863.

Amerikanska Inbördeskriget: Striderna i öst 1862

Som en fortsättning på operationerna längs kusten under slutet av 1861, planerade McClellan att flytta sin armé sjövägen och på så sätt placera sig söder om de konfedererade styrkorna ledda av General Johnston. Detta skulle innebära att Richmond låg mer eller mindre öppet för ett anfall. På grund av nya truppförflyttningar söderut beordrade av General Johnston övergavs dock planen: det strategiska läget hade förändrats och planen var inte längre realiserbar.

McClellan tänkte nu istället flytta större delen av sin armé till halvön mellan floderna James och York, där en ny möjlighet att slå mot Richmond utan större motstånd fanns. När sjötransporterna pågick i mars inträffade ett sjöslag som innebar ett teknologiskt paradigmskifte inom sjöstrid: Ironcladen gjorde sitt inträde. Konfederationens Ironclad CSS Virginia angrep nordstaternas fartyg som inte kunde skada det metallskrovsförsedda fartyget med sina kanoner. Efter att ha sänkt två av unionens skepp gick sedan Virginia i klinch med unionens ironclad, Monitor, som för övrigt designats av svensken John Ericsson. Efter flera timmars strid utan att någondera fartyg skadades gav Virginia upp och drog sig tillbaka.

När McClellans styrkor slutligen började avancera mot Richmond drabbades han av nästa bakslag: sydstatstrupperna hade förskansat längs med en defensiv linje som sträckte sig från James till York – hans passage var stängd. McClellan stoppade framryckning och tillsåg att tunga kanoner flyttades fram till fronten. Den defensiva linjen var dock inte alls kraftigt bemannad, men en krigslist från söderns General John Magruder hade givit honom den uppfattningen. Att vänta in kanonerna fördröjde anfallet med ytterliggare en månad men en storskalig strid gick McClellan om intet – konfederationens trupper hade dragit sig tillbaka till Williamsburg. Nordarmén förföljde och lyckades få till en mindre vinst i strider utanför staden i början på maj.

Under den fortsatta marschen mot Richmond såg sydstatsgeneralen Johnston ett gott tillfälle och grep det i flykten: McClellans styrkor var uppdelade under marschen och ett anfall nu gjorde det möjligt att besegra en styrka i taget. Johnston slog till vid Seven Pines men lyckades inte nå ett avgörande. Istället sårades general Johnston allvarligt och var tvungen att läman över sitt chefsskap till General Robert E. Lee. Striden uppnådde i alla fall en ytterliggare försening för McClellan som sin vana trogen beordrade halt för att invänta ytterliggare förstärkningar.

Kartan visar arméernas rörelser fram till slaget vid Seven Pines. (“Map by Hal Jespersen, www.posix.com/CW”)

Sjudagarsstriden – Lee griper initiativet

Om McClellan gillade att vänta så gjorde då sannerligen inte Robert E. Lee det, han lade ner enorma insatser på att förbättra staden Richmonds försvar inför det förestående anfallet från McClellan. Som om inte det var tillräckligt började general Lee dessutom att anfalla McClellans trupper för att få honom att ge upp sin plan och istället dra sig tillbaka. Att förlora staden Richmond hade inneburit en allvarlig förlust för konfederationens moral och det var Lee väl medveten om. Genom anfall både den 26:e och 27:e juni 1862 lyckades Lee med sitt företag: McClellan gick på defensiven och initativet gick över till sydsidan. Återigen hade McClellan överskattat sin fiendes numerär och slagkraft och drog sig därför tillbaka till sitt basområde. Lee förföljde och vann ännu en strid den 30:e för att slutligen stoppas den 1:a juli. McClellan satt nu fastnaglad vid James River med begränsade möjligheter att manövrera.

Andra slaget vid Bull Run

Generalmajor John Pope försökte avancera mot Richmond norrifrån, dvs från Washington D.C. Under hans befäl var en mängd soldater från D.C. området som organiserats till en ny armé: the Army of Virginia. Pope hade två mål: skydda D.C. och avancera mot Richmond. Eftersom Lee var upptagen med McClellan skulle denna framryckning kanske inte vara alltför svår? Syds general Jackson stod dock i vägen för framryckningen och detta skulle leda till det andra slaget vid Bull Run. Dessutom hade Lee nu kommit underfund med McClellans försiktighet och valde att flytta sina trupper norrut för att tillsammans med Jackson krossa Popes trupper.

General Joseph E. Johnston
General James Ewell Brown “JEB” Stuart

 

General John Pope

Pope lyckades komma i position vid Rappahannockfloden med tvingades snart dra sig tillbaka till Manassas (sydsidan kallade för övrigt första och andra slaget vid Bull Run för just första respektive andra slaget vid Manassas) på grund av att sydstatstrupper under Jackson och Stuart lyckades flankera hans position. Under Pope’s reträtt intog konfederationens infanteri defensiva positioner på området för det förra slaget vid Bull Run. Istället för att stanna i defensiva ställningar valde dock Jackson att anfalla den 28:e augusti 1862 med hoppet att hålla Pope kvar tills general Lee anlände med sina trupper. Om planen lyckades skulle syd kunna vinna en avsevärd seger över en hel nordstatsarmé. Striderna pågick under två dagar tills unionstrupperna återigen flankerades och var tvungna att dra sig tillbaka. 

Fotot visar några av syds befästningar vid Manassas/Bull Run.

Södern invaderar – Slaget vid Antietam

Slaget vid Antietam var den blodigaste dagen inte bara under det amerikanska inbördeskriget utan i Amerikansk historia överhuvudtaget med enorma förluster på över 23 000 man, båda sidor inräknade.

I September tog amerikanska inbördeskriget en ny vändning då Lee påbörjade en invasion norrut för att skära av viktiga försörjningslinjer till Washington D.C. McClellan fick order att återvända med sina trupper och ta kommandot over försvaret i området. Lees styrkor intog Harper´s Ferry (ledda av Jackson) och Hagerstown (under Longstreets kommando) i Maryland. McClellan kom efter, mycket försiktigt, och hade otroliga 87 000 man under sitt befäl vid Frederick i Maryland. McCellan väntade återigen, den här gången under mycket förvånande omständigheter: Lees order hade kommit i unionstruppernas händer! Trots vetskapen om Lees planer valde McClellan att vänta i arton timmar innan han agerade. Den viktiga informationen att Lees trupper var uppdelade fick honom inte att skynda sig i onödan. McClellans armé satte så slutligen fart och började röra vilket fick Lee att samla sina styrkor vid Sharpsburg.

På morgonen den 17:e 1862 anföll McClellan Lees försvarslinjer runt Sharpsburg. Dåligt koordinerade anfall gjorde det möjligt för Lee att, trots intensiva strider, flytta runt sina mannar och försvara sig mot den mycket numerärt överlägsna fientliga styrkan. Av rädsla för att Lee satt på ansenliga mänskliga resurser vågade inte McClellan satsa ordentligt vid de potentiella genombrott som uppstod i striden. Under den efterföljande natten försvann möjligheten till en avgörande vinst för McClellan – Lee drog sig tillbaka över floden Potomac.

McClellan förlorade till slut sin befattning, återigen genom bristande initiativ. Trots att det fanns goda möjligheter valde han att inte förfölja Lee och missade även det tillfället. Lincoln hade tröttnat vid det här laget och McClellan ersattes av generalmajor Ambrose Burnside som tillträdde den 7:e november. McClellan kom dock att spela en annan roll senare under det amerikanska inbördeskriget: som motkandidat till Lincoln i det kommande presidentvalet.

Soldater går över bron vid Antietam

Slaget vid Fredericksburg

Den nytillträdde Burnside planerade att röra sig söderut mot Richmond via Fredericksburg. Snart nog fick manövern grus i maskineriet då det visade sig att pontonbroarna som behövdes för att korsa floden Rappahannock inte anlänt enligt plan. Burnside valde att stanna i Fredericksburg för att inte riskera att blockera sin reträttväg genom att korsa floden som kunde bli svår att retirera över då vattenståndet steg under denna tid på året.

Efter några veckor kom Lees motdrag: hans trupper besatte höjderna väster om Fredericksburg och förberedde sig för strid. Burnside korsade floden ytterliggare circa två veckor senare, den 13:e december 1862. Väl över floden inledde Burnside ett flertal frontalangrepp mot de väl förberedda sydstatarna. Anfallen misslyckades och Burnside drabbades av förluster på mer än 12 000 man, medan syd klarade sig undan med mindre än hälften, mycket tack vare sina defensiva positioner.

Det amerikanska inbördeskriget var inne på sitt andra år, och det skulle komma att pågå ytterliggare tre år. Berättelsen fortsätter under Striderna 1863.

Comments are closed.