Striderna 1864

Amerikanska Inbördeskriget: Striderna i väst – 1864

Den skicklige general Grant utses till överbefälhavare för samtliga unionens styrkor i mars 1864. När Grant lämnade Chattanooga lämnade han över kommandot för styrkorna där, som bestod av tre arméer, till general Sherman. Sherman började planera att invadera Georgia, ett fälttåg som skulle sätta avsevärda spår i delstatens samhällen och terräng.

Anfallet mot Atlanta

Sherman inledde sitt fälttåg åt sydöst med nästan 100 000 soldater under sitt befäl. Väl över gränsen mot Georgia mötte han Johnstons armé på 65 000 man, men Sherman manövrerade sig runt Johnstons ställningar utan att någon större strid inleddes. Sherman och Johnston möttes igen, den 13:e maj vid Resaca. Efter misslyckade försök att ta sig igenom Johnstons försvarsställningar gick han ånyo runt sydstatsarmén som tvingades vika undan – Johnston ville ha en defensiv strid i väl förberedda försvarsställningar, något som Sherman definitivt ville undvika. På liknande sätt fortsatte Sherman att röra sig mot Atlanta under maj månad, och tvingade Johnston att följa med utan att någon rejäl strid gick av stapeln. Mindre strider utkämpades vid städerna New Hope Church, Dallas, MArietta och Adairsville. Sherman inledde sedan större anfall mot de konfedererade soldaterna vid Kennesaw Mountain. Denna gång lyckades han inte gå runt ställningarna men inte heller inte dem – efter flera fruktlösa försök drog sig Shermans soldater tillbaka. Efter juni månad nått sitt slut lyckades Sherman återigen kringgå fiendens ställningar tack vare att den tidigare väldigt leriga och svårbeträdda marken nu stelnat till ett bättre underlag för förflyttning.

Johnstons undflyende taktik och sätt att undvika avgörande strider ledde till att han ersattes i mitten på juli 1864. Hans befäl togs över av generallöjtnant Hood. Hood anföll omgående de federala trupperna nordöst om Atlanta, men samtliga anfall slogs tillbaka. Detta fick Hood att använda sig av en taktik liknande Johnstons och han förskansade sig i Atlanda i väntan på att unionstrupperna skulle anfalla. När så inte skedde anfall Hood på nytt – den 22:a juli anföll han unionens vänstra del och lyckades slå sig igenom linjen men stoppades sedan av motanfall. Nords general i den delen av linjen, McPherson, dödades i striden.

Sherman började prövande röra sig runt Atlanta men stadens försvarslinjer gick inte att bryta igenom. Istället försökte han tvinga Hood ut ur staden genom att förstöra hans försörjningslinjer: järnvägen och övriga kommunikationer till staden förstördes. Den federala armén fortsatte sedan mot Jonesborough, söderut. Sydstatarna anföll den sista augusti men slogs tillbaka. Den påföljande dagen gick Shermans trupper till motanfall och lyckades till slut slå ett hål i den konfedererade försvarslinjen kring Atlanta. Hood tvekade inte inför situationen, han beordrade evakuering av staden redan kvällen den 1:a september och retirerade mot Alabama med sina trupper. Trots att inga riktigt stora slag utkämpades led Shermans styrkor förluster på över 31 000 man och Johnstons på nästan 35 000.

Hood går mot Chattanooga

Hood retirerade som sagt till Alabama där han planerade sin nästa kampanj. I Alabama var dock US Navy, det vill säga nords flotta redan i full fart. En flottstyrka passerade förbi sydsidans fort vid mynningen till Mobile Bay och anföll en avsevärt mindre flottstyrka från sydsidan. Unionens styrka led begränsade förluster men lyckades stänga hamnen i Mobile för trafik, ännu en spik i kistan för konfederationen.

Efter att ha nått Alabama svängde Hood norrut mot Tennesse med Shermans försörjningslinjer mot Chattanooga i siktet. Sherman satt fortfarande i Atlanta men skickade sina generaler Thomas och Schofield norrut för att möta hotet vid Nashville. När Hood förstod att generalerna rörde sig i separata kolonner gick han in för att anfalla och slå unionens styrkor en i taget. Thomas hade redan nått Nashville när Hood anföll Schofields styrkor vid Spring Hill den 29:e november. Schofield lyckades manövrera sig ur sitt predikament och nå staden Franklin där han förskansade sig i väntan på att Hood skulle anlända. Dagen efter inledde Hood sitt anfall som kom att kallas “Pickett’s Charge of the West” då det var ett frontalangrepp med många likheter med det ödesdigra anfallet Pickett ledde under slaget vid Gettysburg. Anfallet slogs tillbaka med enorma försluter och hela sex stupade sydstatsgeneraler. Vinsten vid Franklin möjliggjorde för Schofield att ta sig till Nashville och förena sig med nordarmén där. Hood förföljde honom och anlände utanför Nashvilles försvarslinjer den 2:a december. Efter nästan två relativt händelselösa veckor tvingade politiskt tryck från Washington Thomas till aktion: Hoods armé skulle förgöras. Efter två dagar av anfall hade musten slagits ur Hoods armé och den upphörde i princip att existera som organiserad enhet.

Sherman fortsätter mot kusten

Sherman fortsatte sin offensiv mot Savannah medan Thomas och Schofield tog hand om Hood. Sherman inledde nu en variant av “den brända jordens taktik” – han ödelade allt i sin väg. Genom att förstöra södern skulle det amerikanska inbördeskriget bringas till ett slut – en ödelagd stat kan inte fortsätta föra krig på ett effektivt sätt. Mellan den 15:e november och den 10:e december 1864 tog sig Shermans styrkor fram på detta sätt tills de nådde Savannah där han kom i kontakt med unionens flottstyrkor. Sherman krävde att staden skulle kapitulera inför det oundvikliga, men syds befälhavare, generallöjtnant Hardee evakuerade istället staden och flydde med sin garnison. Sherman ockuperade Savannah och sände sedan ett ganska bombastiskt telegram till Lincoln i Washington D.C.: “I beg to present you as a Christmas gift the City of Savannah..”

Amerikanska Inbördeskriget: Striderna i öst- 1864

Som nämnts ovan så utsågs general Grant utses till överbefälhavare för unionens styrkor i mars 1864. Efter att ha lämnat befälet över sina styrkor till Sherman reste Grant österut för att söka en avgörande strid med syds Robert E. Lee. En avgörande vinst som slog sönder och oskadliggjorde Lees armé permanent var Grants viktigaste mål medan ockupation av Richmond var av lägre prioritet.

Striderna vid Wilderness

Efter att ha anlänt till “Army of the Potomac” i öst började så Grant i sällskap av över 100 000 soldater att röra sig söderut, mot Lee. Lee valde att möta Grant trots att hans styrkor bara räknade 60 000 soldater. De bägge styrkorna möttes i en skog nära det gamla slagfältet vid Chancellorsville. Skogen kallades Wilderness och skulle bli platsen för tre dagars strider mellan nord och syd. Wilderness var en mycket tät skog vilket försvårade striderna och minskade överblicken av slagfältet avsevärt. Initialt lyckades unionens styrkor pressa tillbaka sydstatarna men tvingades dra sig tillbaka då syd fick förstärkningar i form av en hel kår undr general Longstreet. Longstreet lyckades återta den förlorade marken, men sårades på kuppen. Ingendera sida kunde vinna och striderna gick i stå trots 18 400 förluster på nordsidan och 11 400 för syd. Detta var ingen förlust för Grant som insåg att Lees tillgång till mannar var mycket mer begränsad än hans egen, så trots de större förlusterna på nordsidan så skulle en fortsatt utveckling omintetgöra Lees armé på sikt. Den 8:e maj drog sig Grant till slut tillbaka men fortsatte sin marsch söderut i riktning mot Spotsylvania Court House som skulle bli scenen för nästa slag.

Slaget vid Spotsylvania

För att motverka Grants manöver skickades generalmajor Anderson tillsammans med Longstreets kår till Spotsylvania för att försvara staden. Sydsidan hann först till staden och hann bygga försvarsställningar i väntan på att Grant skulle anlända. Den 10:e maj 1864 inleddes anfall mot den del av syds ställningar som kom att kallas “Mule Shoe” för att den buktade ut i en hästskoliknande form. Anfallet bröt igenom syds linjer, men då reserver saknades var unionens trupper tvungna att lämna de nyligen erövrade försvarsställningarna och dra sig tillbaka. Det lyckade anfallet underströk dock hästskodelens svaghet och Lee förstärkte den delen av linjen med ytterliggare skyttegravar tvärs genom skon för att bättre kunna möta kommande anfall. Grant hade insett samma sak och inledde ytterliggare anfall mot samma position och lyckades inta försvarsverken och tillfångata över 4000 av sydsoldaterna. Lee motanföll för att undvika att unionen slog in en kil mitt emellan hans styrkor. Efter långvariga strider tvingades de federala trupperna bort och Lee placerade sina mannar längs den nya linjen den 13:e maj.

När Grant förstod att han inte skulle lyckas inta staden gjorde han på samma sätt som Sherman i södern, han gick runt den och fortsatte sin frammarsch. Lee var nu tvungen att snabbt röra sig söderut för att återigen kunna ta emot Grant i förberedda ställningar. Lee intog en välbefäst position längs med North Anna-floden och befann sig därmed också mellan Grant och Richmond. Grant föll dock inte för betet utan fortsatte mot Cold Harbor.

Shenandoah Valley

Parallellt med att försöka slå ut Lee skickade Grant generalmajor Sigel genom Shennandoah Valley för att slå mot försörjnings- och järnvägsknutpunkten vid Lynchburg. Sigel besegrades av sydstatsstyrkor vid New Market den 15:e maj 1864, varpå han ersattes av generalmajor Hunter. Hunter var mer framgångsrik och vann en strid vid Piedmont i början av juni, vilket fick Lee att avdela styrkor för att stoppa hans framfart: generallöjtnant Early och 15 000 soldater skickades till Shennandoah. Early lyckades stoppa Hunter vid Lynchburg i mitten av juni och fortsatte sedan genom dalen och gick över delstatsgränsen till Maryland där han utgjorde ett hot mot Washington D.C. En unionsstyrka besegrades vid Monocacy den 9:e juli men detta bromsade Earlys framfart så pass länge att D.C. kunde förstärkas. Early anföll Washingtons försvarslinjer den 11:e och 12:e juli utan framgång för att sedan dra sig tillbaka till Shenandoah Valley.

Slaget vid Cold Harbor

Tillbaka till Grant och Lee som nu bägge lämnat Spotsylvania. De första skärmytslingarna vid Cold Harbor inleddes i samband med att de federala trupperna anlände den 31:a maj 1864. Vartefter ytterliggare enheter från bägge sidor anlände växte de inledande skärmytslingarna till ett regelrätt slag. Grant planerade ett större anfall i gryningen den 3:e juni, men väl förskansade sydstatare mejade ner de anstormande unionssoldaterna. Förlustsiffrorna talar tydligt för att sydsidan försvarade sig från skyddande ställningar, de förlorade 2 500 man mot Grants förluster på omkring 12 000. Detta kom att bli den sista segern för syds armé.

Belägringen av Petersburg

Grant lämnade Cold Habour bakom sig och lyckades för en gångs skull röra sig snabbare än Lee och korsade floden Hames före honom. Däremot lyckades han inte med sitt mål att inta staden Petersburg med dess viktiga järnvägsknytpunkter strax söder om Richmond ty konfedererade trupper under general Beauregard lyckades stoppa honom. Unionstrupperna försökte gång på gång ta sig in i staden mellan den 15:e och 18:e juni utan att lyckas åstadkomma annat än mindre framgångar medans Beauregards trupper rörde sig bakåt mot stadens mitt. När så resten av de bägge arméerna anlände till scenen inleddes ett långvarigt skyttegravskrig. Grant försökte expandera sin linje västerut för att kapa alla järnvägslinjer och dessutom överflyga sydstatarnas linje. För att åstadkomma ett genombrott sprängde nordsidan en mina under de konfedererade ställningarna den 30:e juli, men trots inledande förvirring lyckades sydsidan slå tillbaka angreppet tämligen omgående.

Jakten på general Early – Slaget vid Cedar Creek

Grant hade skickat generalmajor Sheridan med 40 000 man för att undanröja hotet från Early längre norrut. Sheridan vann två segrar mot Early, vid Winchester respektive Fisher´s Hill i september och åsamkade Early avsevärda förluster. Den avgörande striden mellan arméerna kom att ske vid Cedar Creek den 19:e oktober 1864 där Early lyckades överraska unionstrupperna och till och med driva ut dem ur sitt eget läger. Sheridan var inte ens på plats när anfallet inleddes utan var på ett möte i Winchester. Sheridan skyndade tillbaka för att få ordning på sina trupper och inledde ett framfångsrikt motanfall som satte de konfedererade enheterna på flykt. Detta innebar ett slut på striderna i Shenandoah Valley då bägge arméerna lämnade området för att istället återansluta till Lee respektive Grant vid Petersburg.

Konfederationens kamp närmar sig sitt slut – ingen politisk lösning trolig 

Eventuellt hopp om att behålla konfederationen något så när intakt och få ett slut på det amerikanska inbördeskriget slogs i spillror när Abraham Lincoln återvaldes genom en jordskredsseger i november 1864. Lincolns motståndare McClellan (samme man som fört befälet över Army of the Potomac tidigare under kriget) förespråkade fred till skillnad från Lincoln som var tämligen tydlig med att kriget skulle vinnas.

Det amerikanska inbördeskriget var inne på sitt fjärde år, och nästan ytterliggare ett skulle gå innan det blev fred. Berättelsen fortsätter under fliken Striderna 1865.

Comments are closed.