Kolonierna före revolutionen

Amerikanska Revolutionen – här hittar du fakta och orsaker, information om strider, slag och personer med mera»

Kolonierna före revolutionen

När kriget bröt ut bestod de amerikanska kolonierna av följande delstater: Maine, New Hampshire, Massachusetts, Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey, Pennsylvania, Delaware, Virginia, Maryland, North Carolina, South Carolina och Georgia.

De större städerna i kolonierna var Boston (Massachusetts), New York (New York), Philadelphia (Pennsylvania) och Charleston (South Carolina).

I övrigt var den nordamerikanska kontinenten än så länge obebyggd och oexploaterad. I norr låg den brittiska provinsen Kanada, med övervägande fransktalande befolkning. I väster låg en omfattande kontinent som inte ännu bosatts av européer och ännu i hög grad tämligen outforskad av desamma.

Variationerna och skillnaderna mellan de olika delstaterna var omfattande. Områdena i New England (Maine, New Hampshire, Massachusetts, Rhode Island och Connecticut) hade i hög grad bosatts av brittiska emigranter med presbyteriansk tro. New England bestod till största delen av mindre lantbruksbyar samt fiske- och handelscentrum längs med kusten. Den mycket sammansvetsade befolkningen var i regel intoleranta mot nykomlingar och utbölingar och i hög grad lojala mot sin egen grupp.

Boston var en mycket livlig hamnstad med imponerande kommers, kanske en av de rikaste inom det brittiska imperiet till och med.

Staden New York hade en blandning av människor med härkomst från Nederländerna, Sverige, England med flera och resten av staten hade en hög grad av storskaliga gods och genomströmmades av Hudsonfloden som var en viktig artär i koloniernas handelsflöde.

Pennsylvania var i hög grad kontrollerad av religiösa kväkare sedan länge och dess befolkning var till stor del tyskar, skottar och irländare som knappast hade någon lojalitet mot Storbritannien. Pennsylvanias ekonomi bestod till stor del av många, men relativt små bondgårdar. Staden Philadelphia var den största staden i kolonierna och den första huvudstaden i det som skulle komma att bli Amerikas Förenta Stater.

De södra kolonierna, såsom Virginia, North och South Carolina och Georgia var ganska annorlunda från de nordliga kolonierna. Speciellt Virginia var beroende av tobaksodling som till största delen såldes i England. Över hälften av innevånarna var vid den här tiden slavar med ursprung i Afrika. Virginia hade även en vildare, mer okontrollerad del i väster där strider med indianer inte var alltför ovanliga och bosättarna ägnade sig åt att bryta ny mark. Georgia och North/South Carolina liknade Virginia i hög grad vad gäller ekonomi och odling.

Hittills hade kolonierna och Storbritannien hållit sams, mycket tack vare den gemensamma fienden Frankrike. Frankrike hade etablerat sig i Kanada och längs New Yorks, Pennsylvanias och Virginias västliga gränser vilket gjorde Frankrike till ett allvarligt och överhängande hot.

Kriget mot Frankrike och dess allierader

Mellan 1755 och 1762 härjade det långvariga kriget mellan Frankrike och dess allierade indianstammar å ena sidan och kolonierna och det brittiska imperiet på den andra sidan. Vid slutet av kriget hade Frankrike mer eller mindre kastats ut ur Kanada och det brittiska imperiet hade tagit makten över den befolkning som lämnades kvar. Detta innebar ett effektivt avslut på hotbilden mot de amerikanska kolonierna som därmed inte var i samma behov av brittiskt beskydd. Kriget utspelade sig inte bara i nordamerika, utan över stora delar av världen då både Storbritannien och Frankrike hade omfattande kolonier och besittningar globalt. Kriget rasade även i Indien, Europa och Karibien och slutade förutom i vinst för britterna även i omfattande skulder, skulder som imperiet ansåg att de amerikanska kolonierna skulle hjälpa till att betala. Denna finansiella strategi gav britterna den Amerikanska Revolutionen. Kanske hade revolutionen inträffat ändå, det är svårt att säga, men just skattetrycket var en kraftigt bidragande orsak till de slitningar som skedde de kommande åren.

Efter att kriget med Frankrike avslutats lämnade britterna en omfattande garnison i de amerikanska kolonierna och Kanada. På den här tiden var det inte en smal sak att husera en garnison, speciellt då det var tämligen vanligt att tvinga eller lura in nya rekryter i armén. Detta och soldaternas egna betéende gjorde att de blev ofantligt impopulära i New England precis som på många andra platser i världen. Gammalt groll fanns redan sedan kriget mot Frankrike där de brittiska officerarna och soldaterna ringaktade koloniala styrkor och fann dem oprofessionella, medan de koloniala ansåg att de brittiska gentlemannaofficerarnas inkompetens ledde till fullkomligt onödiga förluster i strid. Koloniala officerare rankades de facto lägre än brittiska, även om de hade samma grad – detta spädde naturligtvis på samarbetsproblemen som redan existerade.

Dessutom hade visa militära misstag under kriget försämrat kolonisternas lojalitet mot den brittiska kronan ännu mer. Då general Braddock förlorade strider i västra Pennsylvania under juli 1755 retirerade de brittiska styrkorna hela vägen till Philadelphia och lämnade Pennsylvania, Virginia och maryland öppet för omfattande härjningar av de indianstammar som slogs på fransmännens sida. Lämnade i sticket av den brittiska militären var det svårt för många kolonister att se värdet i att vara en del av det brittiska imperiet och istället förlita sig mer på de delstatliga institutionerna och de koloniala styrkorna. För övrigt så kom ett antal av de kolonister som stred med Braddock under dennes militära kampanj mot Frankrike att bli viktiga frontfigurer i den Amerikanska Revolutionen, George Washington var en av dem.

Tryck här för att läsa vidare om Amerikanska Frihetskriget.

Comments are closed.